dan äter och dricker

dan äter och dricker

RÖTT TILL FISKEN PÅ PASTIS

KrogRapportPosted by dan lepp 20 Sep, 2011 23:13

Pastis

Baggensgatan 12

Tel 08-202018
e-mail:
info@pastis.se

Måndag - Lördag: 17.00 -- 00
Söndag: Stängt


Vid den stora statyn av St: Göran och draken på puckeln ovanför Österlånggatan ligger det lilla tavelbrasseriet Pastis. Ägaren driver även La Dame Noir på Scheelegatan och alldeles nya Franska Öppna på Hornstulls strand. Tre ställen med olika utseenden men med ungefär samma innehåll. Korta klassiskt franska menyer på en griffeltavla på väggen och ett genuint intresse för franska viner av bästa sort. Vi besökte krogen på en av sommarens sista riktigt varma kvällar och fick ett bord till höger om bardisken. Publiken bestod till stor del av turister men även en del svenska par i medelåldern. Ryktet om den lilla pärlan i Gamla Stan har så sakta spritt sig och Pastis är ofta fullbokat torsdag till söndag. Vid en första anblick såg den lilla personalstyrkan på fyra personer skrämmande unga ut men de visade sig kunna sitt jobb. Framförallt imponerades jag av den knappt 30 år gamla sommelieren som kvällen igenom hällde upp perfekta viner till det vi åt. För att vara en liten bistro har Pastis en mäktig samling franska viner i alla tänkbara prisklasser och storlekar. Noterade att flera av de röda vinerna gick att få på magnumflaska.

Champagne till ostron är ju ingen högoddsare men alltid lika utsökt. Mer oväntad var rekommendationen röd bourgogne till den utsökta hela ca 60 cm långa ugnsbakade gösen proppad med färska örter serverad med kokta grönsaker, skirat smör och riven pepparrot. Fisken kostade över 500 kr men hade utan tvekan gått att dela på tre kanske tom fyra personer. Vi var som sagt bara två i sällskapet denna kväll och nådde en mättnad som passerade välmående. Rätterna är överlag väldigt väl tilltagna på Pastis vilket kan vara bra att veta. Sen god efterrätt, fin eldig armagnac och gott kaffe. Bra.

Jag längtar redan tillbaka till deras vinlista och planerar att inom en snar framtid sätta mig i baren, beställa in en charkbricka och låta vinkyparen servera mig något riktigt gott.

Pastis serverar även lunch vardagar (mån-fre) klockan 11.30 - 15.30

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post134

TREVLIGT MEN LITE TRÅKIGT

KrogRapportPosted by dan lepp 01 Nov, 2010 22:56

RESTAURANG HJERTA
restauranghjerta.se/
08-611 41 00

Det krävs mod för att öppna en krog i Stockholm idag. Att dessutom välja att placera satsningen på baksidan av en ö kan nästan anses som lite galet. Tre krögare med många års erfarenhet av restaurangverksamhet på Skeppsholmen, bl.a från Moderna Museet, har struntat i alla varningar och gjort just detta. Till vänster om det nyinvigda Fotografins Hus, bakom Teater Galeasen och ett litet stenkast från kajen ligger Restaurang Hjerta i ett nyrenoverat kulturhus som för länge sedan tillhörde min- och torpeddepartementet. I lokalen serveras nu lantlig svensk mat med viss inspiration från Frankrike.

Efter en kylig, småmurrig och närmast kuslig promenad över den vackra gamla träbron, längst vattnet på den mörka grusvägen och förbi några ensamt kluckande båtar var det trevligt att kliva in i en lokal full av liv och värme. Vi möttes genast av ett leende och fick utan strul ett bord trots att vi inte hade bokat något. I den något överdimensionerade och kala matsalen satt gästerna luftigt utspridda och i mitten hade ett större sällskap som firade någons födelsedag placerats. Jag tittade mig omkring och hade svårt att få något grepp om inriktningen på inredningen. Det moriska mosaikgolvet i entrén, det sydeuropeiskt bruna köket, det nordiskt svala gråavita väggarna, fejkpelargonierna i varje fönster och de helt moderna smala spegelbårderna längst väggarna ville inte bilda en enhet. Tydligt var dock att det inte sparats på krutet i detaljerna. Med sina designade taklampor, noga utvalda bestick, vackra porslin och glas, läderklädda bord och moderna lättmetallstolar lyckas ändå Hjerta skapa en egen varm och välkomnade värld.
En titt i menyn skvallrade om en vurm för det traditionella och rustikt rejäla svensk/franska köket. Bland förrätterna hittades klassiker som gratinerad löksoppa och knaperstekt kalvbräss. Jag föll för de smörstekta kantarellerna på råraka för 145 kr. Denna serverades på bonskt manér i en mindre gjutjärnspanna. Svampen var utmärkt med ett fint tuggmotstånd och enkelt kryddad med färsk persilja. Rårakan var krispig på sina håll men tråkigt blöt där gräddfilen och svampen hade landats. Separata tillbehör nästa gång tack! Det föreslagna vinet var heller inte helt lyckat till med en allt för stor syra som tog udden av de gyllene råvarornas försiktiga smaker. Det hade kanske smakat bättre om jag inte hade låtit bli rödlöken? Tora beställde pilgrimsmusslorna med blomkål och hasselnötter för 170 kronor och hade inget illa att säga om dem.
Huvudrätterna var indelade i två välkända läger och ett okänt: kött, fisk och skeppsbröd. Piggvaren, kummeln eller rödtungan är alla tre fiskarter i farozonen men jag hoppas att Hjerta läser Världsnaturfondens konsumentguide och har koll på vad de lägger upp på sina fat. Bland köttet var det höstigt vilttema med ren, hjort och viltkorv. Jag gick på det klassiska spåret och tog in en hängmörad entrecôte med gröna bönor och rödvinssmör. Till detta rekommenderades jag ett rött vin från det nordvästspanska distriktet Ribera del Duero, ett relativt kraftigt vin av druvan tempranillo. Om köttet sades det heller inget om ursprung eller kvalitetsmärkning men jag utgår från att en bit kött för 295 kr borde vara av god sort. En viss misstanke väcks dock alltid i dessa ekokorrekta tider när krogen väljer att inte skriva något mer än just entrecôte. Köttet kom hur som helst in grillat precis enligt min beställning någonstans mellan medium rare och bloody, bönorna knastrade som de skulle och såsen var det inget fel på. Inget att klaga på men heller ingen 300-kronorsupplevelse.
Tora blev nyfiken på husets special, skeppsbrödet för 145 kr, som sades bakas i husets egen stenugn, toppas med västerbottenost och sedan kläs med antingen lax, hjort eller getost. Hon beställde den senare och såg i samma stund som servitrisen slog in beställningen två rymdskepp byggda av bröd landa på borden bredvid oss. Två enorma mackskapelser på ca 50 cm mellan vingspetsarna sprungna ur hälften amerikansk pan pizza och hälften italiensk pizza bianca på anabola. En GI-bantare hade svimmat av kolhydratspanik bara av blotta synen. Jag vet att meningarna går isär i detta ämne och ni får skälla på mig om ni tycker att jag har fel men jag anser att det inte passar sig att servera för stora portioner av någon rätt på en krog som snuddar till lyxklass. Brakmätt kan jag bli hemma, på restauranger går jag för att uppleva smaker som jag inte kan, har tid eller orkar skapa själv. Om man ändå känner att man måste servera något jättestort tycker jag att det är på sin plats med information om den kommande rättens storlek, framförallt då kunden har förstört sin yttersta hunger med en förrätt. Tora kämpade med sin jättemacka men kom bara till hälften. Vilken hunger i världen hade inte hjälpt. Skeppsbrödet var inte heller särskillt gott. Övermättat med ost, fadd eftersmak och total avsaknad av välbehövlig syra. Detta var utan tvekan kvällens bottennapp.
Desserten fick mig dock på bättre humör igen. För även om hallonsufflén var en aning mesig i smaken var tillbehöret chokladsorbet på ett knäckigt havreflarn en riktig höjdare. Till detta fick jag ett glas ljusrött dessertvin från Österrike. En klockren kombo. Kaffet kom sedan i en vacker kopp i gammal stil. Kvällen igenom var servisen prickfri, uppmärksam, vänlig och snabb. På det hela taget är Hjerta ett väldigt trevligt ställe som jag gärna går förbi på vägen hem ifrån en söndag på museum. Ställets enda ömma punkt är prisnivån. Det känns inte riktigt prisvärt hur mycket kärlek kockarna än blandar ner i maten.

Hjerta serverar lunch måndag till lördag och har köket öppet för middag måndag till lördag 17-22.

Nedan finner ni mitt nyinstiftade middagsprotokoll som pdf-fil.


  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post131

Billigt.Apgott.Rörigt.

KrogRapportPosted by dan lepp 12 Sep, 2010 22:40



Blasieholmens Akvarium och Restaurang
Blasieholmsgatan 4A
08-611 53 35
restaurangbar.se

Efter en tidig födelsedagsdrink på Östermalm passerade vi B.A.R. på väg hem för en bit mat. Utan bordsbeställning hänvisades vi till den rymliga bardelen å den totala serviceanarkin som gäller där. B.A.R’s låga priser bygger på många korta sittningar, en till bristningsgränsen väl utnyttjad lokal och kort väntan på sin mat från beställning till servering. Stark taktfast musik i varje del av restaurangen ger puls och höjer känslan av urban framgångsrik stress. Budskapet är tydligt och lyder: Kom hit å ät men gör det fort. En mild panik lyser i den ymnigt svettande personalens ögon å enligt säker källa sätter denna press sina spår i omsättningen av de anställda.

Inom några minuter får vi två lediga barpallar intill de vida gamla rostfria handfaten fyllda med ostron på isbädd. Framför oss står kallskänkan å knäcker skaldjur för glatta livet. Bredvid trängs ett gäng revyfnissiga 50+are med ett större gäng lördagsfina stekare. Övriga killar på andra sidan disken(läs: två bartendrar å en servitör) far fram å tillbaka på tillsynes ständigt nya mycket viktiga uppdrag. Efter 20 minuter har vi fortfarande inte mötts av en enda blick och framför oss på disken står porslinet från tidigare gäster kvar. När jag till slut reser mig å grabbar tag i en av dessa inåtvända virvelvindar går allting fort. Vi får gladeligen beställa och inom tio minuter står utmärkt vällagad mat framför oss. När notan senare anländer är alla sorger glömda. Att det i Stockholm år 2010 överhuvudtaget går att få så kvalitativ mat till ett sådant budgetpris är inget annat än en sensation. För dryga 500-lappen delade vi två en precist kokt halv krabba, en perfekt grillad kummelkotlett, en skål grillad grön sparris med det rätta tuggmotståndet, en oöverstigligt stor skål med något slapp pommes, en mindre men mycket välsmakande sallad på krasse, avokado och gurka samt en skål med kärleksfullt hemrörd bea. Till detta ett glas Sleepy Bulldog Pale Ale från Spendrups egen etikett Gotlands Bryggeri och ett glas riesling. Jag avslutade sedan med en enorm kula hallonsorbet och en enkel espresso. En rakt igenom utmärkt middag med enkelheten i centrum på riktigt bra och ömt hanterade råvaror. Underbart!
Menyn lockade till ett snart återseende. Den är stor, bred och med något för varje tillfälle. Platåer, fish and chips, silltallrikar, sallader, soppor, grillat kött bland mycket annat. B.A.R. har fyllt en lucka på Stockholms kroghimmel. Ett ställe som kan sin grill, sitt hav och sin äng utan att tömma sina gästers plånböcker. Servicen måste dock kunna bli bättre. En blick räcker så långt och förlåter många gånger personalbrist och irriterande väntan. Strutsbeteenden, ögonrädsla och gästmörkning är dock aldrig okej hur billig och strålande maten än må vara.

(bilder och loggor från restaurangens hemsida)

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post125

GODA VINER PÅ DJURET

KrogRapportPosted by dan lepp 08 Sep, 2010 00:22


BAKFICKAN DJURET
Lilla Nygatan 5
djuret.se


Efter premiärvisningen av Kristian Petris något blodiga och handsvettsframkallande psykologiska thriller Ond Tro cyklade vi likt skrämda kaniner bort till Lejontornets lilla köttgrotta Djuret. I Gamla Stan var det måndagskvällssömnigt och de övriga gästerna räknades endast till sex personer fördelade på två sällskap. Fyra bräkande amerikanska pensionärer som bodde på hotellet och två pratiga säljare som avslutade middagen med varsin GT på Hendrik’s Gin.

De två små murriga matsalarna med sina, för Gamla Stan, så karakteristiska murade valv är inredda med en stor nypa humor. Köttkvarnslampetter, dukar med slaktscheman eller piltavlor, van goghiga målningar av korvar och klädhängare av köttkrokar med tillhörande våg. Konceptet är draget till sin spets på ett sätt som få förstagångskrögare skulle våga sig på. Ingen kan ta miste, på Lejontornets (som f.ö. la ner sin verksamhet för gott i somras) bakficka är det kött som gäller. Vegetarianer får äta sig mätta på ostbricka och oliver.

Djuret serverar ett djur i taget under tre veckors tid och denna vecka hade turen kommit till rådjuret. Menyn var befriande kort med två förrätter och fyra huvudrätter varav en var slut när vi anlände. Jag föll för den portvinsmarinerade patén och valde sedan den lättrökta korven. Detta följdes förstås av efterrätt och då jag var för mätt för ost var det bara att beställa den kardemummakryddiga sockerkakan med glass, sockrade blåbär och blåbärssoppa. Förrätten blev kvällens favorit med sina konserverade och milt välsmakande kantareller, det smakrika smöret, de små sötade lingonen, knapret från sallad och friterade brödbitar. Allt i perfekt harmoni med patén och dess smaksättning av anklever. Till detta fick jag, av den mycket vinkunniga och kvällen igenom trevliga servitrisen, ett glas väl kylt spansk vitt vin som med sin balans mellan frisk mineral och söt blommighet skapade en riktigt trevlig måndagsstämning i gommen.
Korven var på tok för stor och vi började prata om varför så många huvudrätter måste mätta jättar. Är man av estnisk börd som jag med krigsgener och allt i sig så äter man upp vad som serveras på tallriken. Så enkelt är det. Ligger det då plötsligt en wurst på runt 30 centimeter framför mig så är inte aptit det första jag känner. Korven smakade dock gott och den grovkorniga cidervinägersenapen gick inte av för hackor. Vinet från Rioja var dock det som gjorde kvällens huvudnummer minnesvärt. Toras enrisrökta stek med sina kantareller och potatisgratäng kom uppskuren i runt åtta tunna lätt blodiga skivor. Tillbehören var en aning översaltade och anrättningen som helhet saknade en frisk motpol till allt det tunga.
Den blåbäriga desserten var trots sina många komponenter och kvistar av harsyra inget som jag jublade över. Mjuk kaka med mjuk glass och mjuk sås blev för mycket mjukt på en gång. Rolig var däremot det italienska dessertvinet med bubblor.
Djuret är ett riktigt sympatiskt ställe med stora kunskaper om vin och mat. Det gäller dock att veta vad man ger sig in på. Det är rejält och det är tungt och denna tyngd skrämmer ibland bort de fina smakerna. Jag återvänder gärna för fler vinupplevelser. Temavinerna som det skrivs om på hemsidan säljs tyvärr bara på helflaska men till riktigt bra priser. Om ni går hit i ett större sällskap är dessa absolut att rekommendera.

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post123

WASASTANKLASSIKER

KrogRapportPosted by dan lepp 05 Sep, 2010 23:44



Igår firade vi en 60-årig släkting på en av Stockholms mest inbodda franska bistroer, Wasahof vid Vasaparken. Det var mitt första besök på krogen som tillhört samma familj och legat på samma adress sedan 1968.

Då hela födelsedagssällskapet åt skaldjursplatå har jag svårt att uttala mig om menyn men jag noterade att det fanns ett imponerande antal viner på glas och att den förmodade stammisen Peter Dahl hade specialmålat etiketten till husets bubbel. De övriga gästerna var av befriande blandad ålder, vid ett piano satt en ung kvinna och sjöng ohörbart men stämningsgivande, personalen var självgående men underbemannade och inredningen var precis så gammelmurrigt brun som jag hade förväntat mig. Det ända som saknades för platsa i Paris var röken av blåa Gitanes.
Platån vi åt var på det hela taget bra. Ostronen var utmärkta men havskräfterna kunde ha plockats upp ur koket några minuter tidigare. Jag njöt av en rostad vitmacka med smör och nypillade räkor och kommer gärna tillbaka för denna otuffa och självklara gamling.

Under restaurangen ligger en vinkällare med över 400 sorter på lut där det ordnas öppna provningar cirka en gång i månaden för 300 kr/person.

Läs mer om detta på wasahof.se

  • Comments(1)//blog.danlepp.se/#post122

Jättetrevligt på deVille!

KrogRapportPosted by dan lepp 06 Feb, 2010 16:54

Restaurang deVille
Roslagsgatan 6
08-10 01 53

Redan vid beställningen av bordet förstod jag att denna kväll skulle bli bra. En trygg och snäll röst i luren säger så mycket om en krog även om det bara handlar om några fraser. Hur många gånger har man inte upplevt det motsatta?

Den ambitiösa kvarterskrogen deVille ligger mitt emot Norra Latin, granne med Buco Nero på Roslagsgatan just innan Odengatan och gränsen till Sibirien. Lokalen är lagom, inte för stor och inte för liten, personligt inredd med begagnade bord och stolar och med en högst brokig samling tavlor på väggarna. Tillsammans med bevarade detaljer i fönsternischer och dörrar är det lätt att tro att restaurangen har legat här i minst 30 år. Färgskalan som går i varma toner av rött och brunt och den hemtrevliga belysningen, bortsett från vissa illa riktade spotlights, får lokalen att kännas inbjudande och mysig.


Den här fredagen är det två servitriser som gör sitt bästa för att hantera klockan åtta-anstormningen. Publiken är mycket blandad och känns på något sätt lokalt förankrad och hemmastadda som om de varit här förut. Fyra mediakillar runt 35 avslutar, helt trendriktigt, sin middag med varsin stor kopp bryggkaffe, två par i övre medelåldern äter fredagsmiddag, ett nervöst datepar runt 45 trevar bland samtalsämnena, ett stort tjejgäng firar någons 30-årsdag och två kvinnliga kollegor delar på en flaska skumpa. Väntetiden mellan fördrink och beställning av mat blir lång men i övrigt är servicen, precis som jag hoppats, trevlig, kunnig och bra kvällen igenom.

Menyn känns spontant lite väl fokuserad på griskött och en aning spretig. Det mesta härstammar ifrån den franska mattraditionen med vissa svenska undantag som köttbullar med gräddsås. Många av rätterna har fått behålla sina franska namn vilket får mig att känna mig lite dum. En finstilt översättning efter svåra glosor skulle underlätta både för gäst och personal. Det är aldrig kul att känna sig som ett pucko på krogen. Problemet är ofta återkommande i krogstockholm och jag fortsätter att ställa mig frågande till idén. Är detta ett medvetet sätt för krögaren att skapa kontakt med gästerna? När vi fått fem av rätterna översatta bestämde vi oss för följande:

Förrätter:
Lantpaté med cornichons & rostat surdegsbröd 155 kr
En burk med legumés ala greque 85 kr – Syrade ”grekiska” grönsaker.

Varmrätter:
Aguja de Iberic 245 kr – En helstekt fläskkarré med zuccini-, paprika- och potatisgratäng med ungsrostade tomater.
Moules marinière med grillat surdegsbröd och bearnaisesås 195

Dessert:
Apfelstrudel med vaniljglass 95

Bortsett från den relativt slätstrukna och okrispiga efterrätten var maten rakt igenom riktigt god, vacker att se på och väl komponerad. Rummets trivsamma hemma-hos-känsla gick igen i maten och det som serverades kändes hemlagat i ordets positiva betydelse. Noggranna val av mestadels ekologiska råvaror och kryddor, tron på det enkla och ett säkert hantverk spred ljuvliga dofter att minnas och gav oss många fina smakresor. Att kvällens upplevelse var en fransk inlagd gurka kanske inte får kocken att slå dubbla volter i köket men det säger en hel del om deVilles inställning till detaljer. Godare cornichons har jag aldrig ätit i Stockholm. Fullmatade dofter, smaker och synintryck ackompanjerades kvällen igenom av spännande, annorlunda och kunniga vintips från det breda sortimentet av kvalitativa och i många fall egenimporterade viner. Gewurtztraminern till den utsökt friska lantpatén var en höjdare.

DeVille är den perfekta kvarterskrogen som fler Stockholmare borde ha runt hörnet. Trivsel och kunnande går inte alltid ihop men på Roslagsgatan 6 smälter det samman till något som jag rekommenderar alla att prova på.

På lördagar erbjuder deVille sina gäster en lyxig à la carte-brunch mellan 12-16 och på söndagarna kan man från kl.17 få en trerättersmeny för 395 kr.

bilder från restaurangdeville.se

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post112

StockholmsKlassiker Del 2

KrogRapportPosted by dan lepp 10 Dec, 2009 23:11



TENNSTOPET
Dalagatan 50
tennstopet.se
08-322518

Vissa krogar väcker fler frågor än andra. Efter ett lunchbesök i söndags på denna klassiska sylta med närmare 150 år på nacken funderar jag på vad det är som håller den konserverande verksamhet flytande? Räcker det verkligen att endast attrahera den lilla skara Stockholmare som anser att allt skall vara som det alltid har varit för att gå runt? Med en meny som tagen från ett stadshotell eller en finare vägkrog någonstans i Sverige och en tydligt låg ambitionsnivå från köket väljer man sina gäster. Trygghet och tradition är de lagar som råder. Kvarnen på Södermalm, KB på Norrmalmstorg och Operakällarens bakficka är andra ställen som arbetar på samma tema. Hit går man för att få att man som kund vet vad man får. Överraskningarna får andra aktörer på krogscenen stå för.



Personalen på Tennstopet är, som sig bör, lagom buttra och hårdhänta. Tallrikar och glas kastas formligen ner på bordet framför oss med ljudliga dunsar. Servicen är korrekt men kort. Vid bordet bortanför vårat sitter en man och muttrar medan han läser dagens tidning och väntar på sin räksmörgås. Vi råkade förmodligen ta hans stammisbord.

På restaurangens hemsida hittar jag bland pressklippen en recension från Expressen publicerad december 1998. Tennstopet får tre getingar och recensenten skriver: ”Historisk Stockholmskrog som serverar en rad svenska klassiker i traditionell miljö. Stekt fläsk med löksås är en höjdare.” Omdömet stämmer säkert än idag. Min hamburgare med stekt ägg och brända bacon var en trea. Varken mer eller mindre. Kryddad med hungern, den kalla mellanölen, det vackra rummet, sällskapet, den äldre herren i garderoben och det faktum att krogar som denna faktiskt överlever smakade allting ändå väldigt gott. Jag gillar att gå på museum.

Gunnar Ekdahl, en gång i tiden(red.anm.), källarmästare på Tennstopet.
Bild från hemsidans arkiv.

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post102

Årets efterrätt?

KrogRapportPosted by dan lepp 03 Dec, 2009 22:55


Jag älskar Indigo på Götgatsbacken. Där hittar jag alltid vänner och stämningen är aldrig annat än genomtrevlig. Det är dock inget ultimat ställe för den som vill äta sin mat i lugn och ro. Soppan med en riktigt kärleksfull öl är en svårslagen combo men då måste man räkna med stoj, stim och stark musik för så är det på Indigo, det är det som är myset liksom. Lugnare är det på systerkrogen Babylon i Björns Trädgård. Hit gick jag och en vän för någon vecka senast för att prata och få oss en bit mat. Samma fina stämning och trevliga känsla men utan rocken. Perfekt! Jag åt en helt ok fisk till huvudrätt men golvades totalt av efterrätten med det mustiga namnet Körsbärsbaba. En tiramisuliknande skapelse i ett stort glas där någon form av mjuk kaka varvades med stora syltade körsbar och mascarpone eller liknande. Till detta rekommenderades jag en körsbärssake som kompletterade desserten perfekt med sin söta syra. En enastående efterrättsupplevelse som mycket troligt kommer att kunna titulera sig "Årets efterrätt" när 2009 skall summeras. Sällan eller aldrig har jag ätit något som gett mig liknade attacker av längtan och begär. När öppnar Babylon sin BabaDelivery?

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post101

Terrenos Vinotek

KrogRapportPosted by dan lepp 16 Nov, 2009 21:30
Scheelegatan 12
terrenosvinotek.se

Goda ord i pressen har länge lockat mig att prova detta, för Stockholm, så ovanliga helsponsrade konceptställe. Efter en teaterföreställning på St:Eriksgatan hamnade vi en lördag för några veckor sedan till slut där. Min förhoppning om en upplevelse lika rustik och lantlig som den vackra fasadmålningen ovanför entrén gick snabbt i kras. Inredningen och gästerna infriade istället alla fördomar om det nyrika och svala Kungsholmen. Med mönstrade tapeter i flertalet bruna nyanser och med en total avsaknad av ting äldre än fem år liknade matsalen vilket nyrenoverat vardagsrum i de närliggande kvarteren som helst. En uppsjö blåvitrandiga välstrukna och lagom gå-ut-snygga skjortor, blåa jeans av det rätta märket och idel välkammade frisyrer gjorde det första intrycket närmast overkligt välputsat. När vinprovningsmaskinerna sedan visade sig vara en mer än lovligt osexig historia hade köket en del att bevisa för att få oss på gott humör igen.

De fyra tallrikarna med enklare Italieninspirerade anrättningar som vi provade var det dock inget fel på. En Charkuteritallrik med två olika skinkor och en sorts salami var en trevligt hopsatt gristrippel som hade tjänat på lite artrikedom. En tallrik Crostini Misti med fyra smaker från det toscanska köket bjöd bland annat mascarpone och valnötter, ungsrostad paprika och färskost med finhackat kryddgrönt. Alla milda i smaken men upplevelsen grusades av att brödskivorna var sega redan vid ankomsten till bordet. Vitlökstekt svamp på en bit polenta var kvällens behållning. Ännu bättre hade det blivit om polentan hade fått smaka lite mer. Osttallriken var vältempererad och perfekt sammansatt för att komplettera de viner som fanns till hands. Personalen gav under kvällen ett ojämnt, ungt och ibland ett något babbligt intryck men den kvinnliga sommeliern var bra och kunde svara på frågor om husets alla viner. Det roligaste med prova-små-mängder-av-många-sorters-vin-konceptet var upptäckten hur gott det billigaste bordsvinet var till vår mat.

Till går man alltså för att prova på familjen Ruhnes viner. Du får ett plastkort fyllt med 100, 300 eller 500 kr och väljer sedan bland röda viner, vita viner, champagne & mousserande viner, dessertviner och grappa. Priserna varierar med kvalitén och fyra centiliter kostar allt mellan tio kronor och upp till 120 kr.


  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post99

Hjördis är här för att stanna.

KrogRapportPosted by dan lepp 12 Oct, 2009 12:47

HJÖRDIS restaurang och bar
Borgmästargatan 7
08-640 99 50

Öppettider
Måndag till torsdag 17.00 - 24.00
Fredag 17.00 - 01.00
Lördag 12.00 - 01.00
Söndag 12.00 - 22.00

Det är märkligt hur en och samma lokal kan kännas så olika med olika ägare. I ett av hörnen i korsningen av Åsögatan och Borgmästargatan, på behörigt avstånd från de större krogstråken, hittar vi ett sådant exempel. Ägarna till kvarterskrogen Hjördis har med små medel lyckats med det som flera innan dem inte klarade av, att ta lokalen i besittning, göra besökaren trygg från första stund och skapa en hemtrevlig känsla som sprider sig ända till uteserveringen. Genom att endast använda dörren mot Åsögatan och samtidigt vända bardisken mot denna vann lokalen inte bara utrymme utan såg även till att skapa en omedelbar kontakt mellan besökaren och personalen. I ett rum där jag tidigare vid tillfällen kände mig vilsen fann jag nu ingen anledning till oro. Precis som namnet antyder är inredningen av gammalt snitt. Med sitt slitna schackrutiga golv, som ligger kvar sedan tiden då lokalen tillhörde Westers Fisk, antika kristallkronor och färgskala i ljus pistage skulle man kunna tro att tant Hjördis bott där sedan tidigt 40-tal.

Jag skrev tidigare om detta hörn och undrade med oro i rösten hur det skulle gå denna gång. Någon månad efter öppningsdagen finns det längre ingen ovisshet. Joel, Mårten och Conny har återigen fått liv i adressen och verkar redan ha byggt upp en stabil kundkrets av kvinnor och män i yngre medelåldern som tröttnat på Erstagatans El Mundo och letat efter ett andra vardagsrum att avhandla kultur- och relationsfrågor i.

I väntan på mitt sällskap slår jag mig ner och hittar till min förtjusning två rader med upphängda tidningar och magasin. Över den tomma raden för färska dagstidningar hänger ”gårdagens tidningar”, en nostalgisk blandning utgåvor av svenskt och amerikanskt. Jag gottar ner mig i ett nummer av LIFE från 1966 med Louie Armstrong på omslaget, småler åt det naivt lyckliga budskapet i annonserna för sprit och cigaretter och njuter av fotografiernas höga kvalité. Jag kan inte annat än att känna mig hemma.

Hjördis har valt att sätta ihop en kort men relativt bred meny med smaker från det nya och gamla Sverige kryddat med inspiration ifrån sydeuropa. Bland förrätterna hittar vi gratinerad chévreost med sallad och fikonmarmelad för 87 kronor. En generös samling blandade blad till en smakrik bit ost av det bättre slaget än den vanliga vita getpucken som pryder var och varannan cafésallad nu för tiden. Dressingens något för kraftiga fruktsötma bröt dock fint mot ostens syra och salladens beska. En så kallad klassiker. Den lyxiga rårakan med sikrom för 159 kr är stor, tunn och frasig precis som jag vill ha den, tillbehören är klassiska och romen är som priset avslöjar inte utspädd med vatten utan fast, fin och smakrik. Vinrekommendationerna är inte klockrena men med lite assistans hittar vi fram till en något för varm pinot noir från nya världen som ackompanjerar getosten fint. Potatis-,purjo- och bönsoppan för 63 kr. är omsorgsfullt kryddad och lagom tjock i konsistensen för att mätta vilken fattig student som helst. Förrätterna gör ingen besviken och köket visar god respekt för råvarorna och har mod nog att lita på enkelheten. Även bland huvudrätterna är prisspannet brett. Här kan den mindre plånboken välja en chipotlehet noggrant grillad hamburgare med hemskuren och rostad färskpotatis för 135 kr. eller den vegetariska omeletten för 110. Vegetarianen lär bli lycklig av en den handskurna pastan med svamp och halloumiost för 167 riksdaler. En vacker och smakrik tallrik med doft av höstskog färska kryddor. Riktigt gott tyckte mitt sällskap på andra sidan bordet! Min långkokta bondska Boeuf Bourguignon med stora vita bönor smakade som den skulle men saknade ett friskt tillbehör. En jättetallrik med tunga mättade smaker av vin, ko och den runda mjuka tuggmotståndslösa känslan i bönorna blev efter fyra tuggor långrandig. Här hade gommen behövt en knaprig och sval motståndare och eventuellt en tallrik av mindre format. Till detta rekommenderades jag en relativt kraftig italiensk ripasso som klarade sig fint bredvid den stora starka fransmannen. Kvällens sensation stod dock efterrätten för. Den perfekt bakade fasta men krämiga chokladkolapajen var inte bara vacker att skåda utan smakade himmelskt tillsammans med de filéade och friska apelsinklyftorna och den lätt vispade grädden. En dessert väl värd ett återbesök.

Hjördis jobbar med små gester och gör det bra. Personalen är vänlig och följsam och tilltalet är artigt men bestämt. Köket har känsla för det enkla och ett estetiskt öga som tilltalar mig. Maten är lagad med stor omsorg och det tar inte lång tid att förstå att detta ställe vill varje kund väl. Jag är inte orolig längre, Borgmästargatans framtid är säkrad för många år framöver.

På lördagar och söndagar serveras brunch mellan kl. 12-16 och under hösten kommer även en enklare barmeny att tas fram.

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post98

En Ful och en Gul / Skam den som ger sig.

KrogRapportPosted by dan lepp 13 Sep, 2009 14:54

En Ful och en Gul
Erstagatan 22
www.fulochgul.se

Efter ett andra kortare besök inom loppet av några veckor kan jag bara konstatera att det äntligen är riktigt bra på denna förfinade kinakrog. Efter en riktigt svajig start med ett tveksamt cross over-koncept där kinesiska delikatesser kunde ses simma omkring i en förvånad gräddsås, med en service som stundtals var riktigt medioker, med en illa utnyttjad lokal och alldeles för dyra priser trodde jag och många med mig att stället gick en säker död tillmötes.

Då kom olyckan som skulle bli restaurangens räddning. Ägaren hade från början problem med Skattemyndigheterna och i samband med operation krogsanering drogs de fullständiga rättigheterna in med kort varsel. En ful och en gul var tvungen att skärpa sig till det yttersta för att få folk att komma trots att maten för en tid endast skulle ackompanjerades av te, mineralvatten, lättöl eller andra alkoholfattiga drycker. En ful och en gul fokuserade på det dem var bäst på och förstod vad som gjorde dem unika. Älgen och allt annat klyschsvenskt puttades med kraft ur köket, personalen ersattes av kineser, lokalen förbättrades och ur högtalarna klingade plötsligt toner av exotiska stränginstrument. Förvandlingen var ett faktum och krogen kändes plötsligt stolt över att vara en äkta kines. Till riktigt humana priser serveras numera smakrika dumplings, nyfriterade vårrullar, välkryddade wokar och utvald Pekingsk husmanskost.

Något dåligt gav för en gång skull någonting bra. Frågan är bara hur de skall få bortskrämda besökare från 2007 att inse det?

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post95

Kødbyens Fiskebar / Minnesvärda krogbesök under sommaren 2009 i korthet del 2.

KrogRapportPosted by dan lepp 28 Aug, 2009 13:20

Kødbyens Fiskebar

Ett tips i en guidebok ledde oss till detta fynd. Köpenhamns motsvarighet till Stockholms Slakthusområde heter Kødbyen och är ett område på frammarsch. Centralt beläget bakom Huvudbangården har dessa industriella kvarter med sina råa miljöer i många år varit en given plats för klubbar och event som modeveckan. På senare år har även krögarna vågat sig hit och numer går det att hitta ett flertal krogar i området. Runt kl.21 på en söndagkväll i Köpenhamn är inte kvarteren guds bästa barn. På dunkla och tillsynes bortglömda gator passerade vi allt som sinnebilden av "skumma kvarter" bör innehålla för att nå vårat mål. Bakom uppställda brummande långtradare dök Fläsktorget upp med sin enorma betongko som en räddande ängel. Fiskbaren var inhyst på gatuplanet av ett 30-talsfunkishus, inredningen gick helt i vit kakel och mörkt trä med medvetet trasiga detaljer. Riktigt snyggt om dom bara hade hoppat över det runda, i mina ögon, alldeles för rejviga akvariet i belyst i neonrosa.
Köket skulle just stänga så det som erbjöds var en trerätters söndagmiddag för 250 danska kronor. De tre tallrikarna som följde var dock rakt igenom sensationella. Kocken visade sig ha en finfin känsla för smaker, olika typer av tuggmotstånd, kryddning och tillagning. En tartar på Hälleflundra toppades med färska kryddiga blad, knaprig fänkål och några droppar olivolja. En mild smaksymfoni! Huvudrättens kolja fick sällskap av en lövtunn skiva rostat bröd, fin färskpotatis och en röra av Karl-Johansvamp och persilja. Efterrättens färska jordgubbar kom till bordet med en rostad mix av frön och nötter och en liten sked perfekt tempererad hemgjord glass.
Utöver detta var servicen prickfri och vinet välvalt och gott.

Med nästan halva matåret kvar kan jag redan nu säga att detta kommer att bli svårslaget. Matupplevelser som dessa utan förväntningar och kryddade av en god aptit växer inte på träd.

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post91

Marie Laveau / Minnesvärda krogbesök under sommaren 2009 i korthet del 1.

KrogRapportPosted by dan lepp 28 Aug, 2009 12:16

Marie Laveau
Hornsgatan 66
www.marielaveau.se/

Efter nyår 2009 nystartade Marie Laveau's krogdel med en ny inriktning. Det gamla konceptet med kreativ nordisk mat i lyxklass lades byttes mot något som må hända passar Södermalms hårdaste gata Hornsgatan bättre.

Så här skriver dom själva om sin mat:
Marie Laveau serverar amerikansk mat med rötterna i Louisiana och New Orleans. Menyn är starkt influerad av Cajun- och Kreolköken som satt Louisiana och framförallt den mytomspunna staden New Orleans på den gastronomiska kartan. Ledorden är generöst, smakrikt och vällagat.

Tanken är att man väljer en bit kött eller fisk och sen lägger till tillbehör och såser efter smak och tycke. Sallad, majskolvar, lökringar, pommes, inlagda paprikor, smaksatt smör m.m. Återkommande smaker är det rökta, det lagom chilistarka och det syrliga.
Trots att restaurangen gick på halvfart under sommaren med en nerbantad meny och decimerat stab lämnade vi stället med ett leende på läpparna. Grymt trevligt och personligt bemötande samt smakrik och löjligt prisvärd mat lagad med mycket omsorg(kostade inte mer än ett besök hos den lokala indiern)gav Junis bästa krogupplevelse. Det blir definitivt ett fullskaligt återbesök under hösten.


  • Comments(1)//blog.danlepp.se/#post90

Babajan

KrogRapportPosted by dan lepp 21 Apr, 2009 01:30

babajan.com
Katarina bangata 75
Prisklass: budget, huvudrätter 175-195 kr.

Krogen som sedan 1996 stått för maten på Etnografiska Museet på Djurgården flyttade i början av 2009 sin verksamhet till en av Södermalms krogfattigaste avkrokar. Vintertullen och Norra Hammarbyhamnen har länge saknat en kvalitativ och seriöst satsande kvarterskrog värd namnet så Babajan visste precis vad de gjorde när de valde just detta hörn.

Utifrån sett ser allt väldigt bra ut. Den nya skylten ovanför entrén lovar gott, liksom en första titt på menyn. Prisnivån ligger riktigt lågt med huvudrätter runt 185 kronor och inriktningen är tydligt blandetnisk med förkärlek för Asien, fram för allt då den Indiska matvärlden. Förrätter som kikärtsfriterade grönsaker och ångade degknyten lockade mig till att gå in och prova. Besöket skedde på en lördag och krogdelen var fylld till sista stol. Lokalens rektangulära form i kombination med krogens prisläge kommer alltid att attrahera stora födelsedagsfirande sällskap vid långbord. Så även denna kväll. Publiken kändes genuint ”södermalmig”. De reseälskande 35-åriga bohemerna som aldrig vill slå sig ner och bygga bo, som älskar att gå på Södra Bar och gärna klär sig i något färgglatt gillar Babajan. En första titt på inredningen avslöjar att invigningen bara är några veckor bakom oss. Löst hängande sladdar, provisoriska flyttbara väggar och illa riktade spots i taket är förhoppningsvis borta till ettårskalaset. I övrigt spretar det väldigt stilmässigt. Gamla kära ägodelar från världens alla hörn samsas med en modernt mönstrad fondvägg prydd med resefotografier i folkhögskolestil. Stämningen är varmt mysig men röran förvirrar.

Med cirka 13 år i krogbranschen hade man kunnat tänka sig att rutiner kring beställning och servering skulle sitta som en smäck men icke. Denna kväll går allt snett för den stora personalstyrkan på Babajan. En märkbart berusad hovmästare, som senare visar sig vara bästis med i stort sett alla i matsalen, leder oss till ett provisoriskt bord och tar därefter en spontan fördrinksbeställning som aldrig dyker upp. Någon minut senare kommer vår första servitris och frågar om vi vill ha något att dricka före maten. Kommunikationsmissarna avlöser varandra och när det är dags att gå har vi sammanlagt fått hjälp av fem anställda. Trots denna oerhörda uppassning glöms också huvudrätterna bort någonstans på den långa vägen till köket.

Förrätterna var annars det som gladde oss mest, ett ofta återkommande fenomen bland krogar i budgetklassen. Degknytena var pinfärska, vackert handsnurrade och kom till bordet med fyra olika dippsåser bl.a. hemkokt chutney som inte hör till vanligheterna. De i kikärtsmjöl friterade bitarna av haloumi, blomkål och aubergin var en rolig och fräsch kusin till japanernas tempura. Även till dessa rekommenderades något fantasilöst de fyra såserna. Med huvudrätterna dök fler problem upp än att den tog en timme på sig att anlända. Den rökta Tofun Gado Gado, som i menyn lät så spännande, visade sig vara en helt alldaglig kokosmjölksoppa. De utlovade grönsakerna fick man leta länge efter. Husets vegetariska thali var förvisso vacker att skåda men inte mycket mer än så. Förrätternas, vid det laget, välkända dippsåser dök återigen upp på bordet men nu i thaliskrud. Detta sydindiska blandfat äts både godare och till nästan halva summan på vilken lokal indier som helst. Kvällen avslutades med den fulaste dessert vi skådat någonsin. Vem hade väntat sig att kocken skulle go bananas och freaka loss på en portion kulfi? Utan förvarning landar ett 15 cm högt konformat gult torn nergäggat med grön karamellfärg på bordet. Till detta har han på tallriken spritsat en stjärna med chokladsås och fyllt tomrummen med mörkröd färg och lyckats med bedriften att göra något gott oätligt. Fy på sig.

Om Babajan skärper sin service, vässar sin meny och ser till att hålla sin personal nykter så kanske jag firar nästa födelsedag vid ett långbord med utsikt över Orionteaterns fina fasad. Är jag däremot ute efter god world food i mysig miljö går jag hellre till Matkultur.


  • Comments(1)//blog.danlepp.se/#post86

Nyagatan

KrogRapportPosted by dan lepp 04 Mar, 2009 22:39

Skånegatan 84
nyagatan.se
Prisklass: Budget, huvudrätter 120-255 kr.

Det blev ingen resa till Östeuropa denna kväll. Att försöka slinka in på Soldaten Svejk en lönelördag runt klockan 21 visade sig vara omöjligt. En timmes väntan eller åtta sällskap före gick inte ihop med vår hunger. Populära ställen utan möjlighet att boka bord kräver tålamod eller ett besök mitt i veckan.

Nu slank vi, helt utan förutfattade meningar, istället in på Skånegatans senaste krogtillskott Restaurang Nyagatan. Utifrån ser det, genom mina mest fördomsfulla och inbitna Stockholmsglasögon, ut som en populär småstadskrog någonstans i Sverige. Trendmysigt kanske är ett passande ord. Svarta väggar, svart tak, stora vita rislampor och några röda detaljer som bryter av. Tryggt och lite snyggt men Mio-tråkigt om man så vill. Väl inne kände vi oss genast välkomna och lokalen gav ett varmare intryck än väntat. Trots sin ringa tid på krogscenen andades stället en klädsam självsäkerhet, som om det haft öppet i många år. foto:Hanna F Ellborg/Stockholm City

Nyfiket och med en viss ”hoppas-det-inte-är-en-till-carpaccio och pilgrimsmussla-krog-skräck” öppnade jag menyn men förstod snabbt att oron inte var befogad. Nyagatan är ett ställe som helt tydligt försökt göra någonting nytt av kvarterskrogsbegreppet. Med enkla, närodlade och så ofta som möjligt ekologiska råvaror har de satt ihop en kort säsongsbaserad meny som skall passa de flesta plånböcker och smaker. Återanvända såser och upprepade tillbehör var det enda klassiska tecknet på ekonomiskt tänkande i köket. Ett fenomen som alltid irriterar då det aldrig är kul att äta samma tomatsås till för och huvudrätt eller att få in ytterligare en tallrik fullmålad med balsamicokräm. Det är åtminstone något som personalen borde upplysa om så att valet ligger hos kunden.

Hur som helst gladde menyns innehåll med aptitretande enkla beskrivningar och dryckesrekommendationer av både passande vin och spännande öl. Rätternas relativt låga priser drabbade vare sig smakupplevelsen eller mängden mat på tallriken. Ibland kunde det tom vara lite för mycket av det goda, portionerna var enorma kvällen igenom. Förrätten av grillat kalvinnanlår mättade som en huvudrätt. En lätt grillad tunn men riktigt stor bit kött låg gömd under välsmakande klassiska carpacciotillbehör, ruccola, lagrad parmesan, olivolja och citron. Den tillhörande fänkålspurén var len och ett trevligt komplement. Till detta rekommenderades jag ett Belgiskt trappistöl. Den Pancettalindade scampin, fylld med basilika, serverad med en sötsyrlig bönragu kändes lite punkigare. Ett mindre berg av handpillade jätteräkor låg och simmade i en oannonserad tomatsås. Visserligen långkokt, välkryddad och med en fin syra men dock helt oväntad. Scampisarna erbjöd ett fint tuggmotstånd.
Bland huvudrätterna hittade vi förutom tre olika kötträtter, en dagens husman(!) och en fisksoppa även två ”riktiga” och ambitiösa vegoalternativ. Något som bör glädja alla de vegetarianer som tröttnat på svaret ”du kan få lite grönsaker i tomatsås”. Lasagnen på kronärtskocka, zucchini, pesto, paprika och hemgjord färskost är en av de godaste ickeköttsanrättningar jag ätit på krogen på många år. Välkryddat, vällagat och riktigt ordentligt mättande. Att den stora pastakvadraten stod i tomatsåsen från scampiförrätten får vara förlåtet. Den var god även i detta sammanhang. En klunk överjäst ale av märket Duvel från ett av Belgiens få oberoende bryggerier passade fint mellan varven. För den köttsugne erbjuds vildsvin, hängmörad entrecote eller kalvlägg. Den sistnämnda med en sådan mängd långkokt kalvkött på tallriken att vi undrade om allt stod rätt till med kocken. Ingen människa i världen borde äta så mycket kött till middag om hon inte lovar att hon skall jobba nattskift i gruvan, på åkern eller i brottarringen. Smaken var fin och köttet mört men vi hade svårt att behålla aptiten med ett monster som detta framför oss. Mättnaden efter gästabudet lämnade inte mycket plats för dessert men den tunna och tack och lov lilla biten kanelstinn äppelkaka tillsammans med en kula vaniljglass gick ner. Inget spektakulärt men enkelt och hemlagat.

Utan förväntningar gör Nyagatan ingen besviken. Det är ett ställe att slinka in på för en bit mat när som helst andan faller på. Skånegatan har fått en riktig kvarterskrog som kommer att mätta magar i många år framöver.


  • Comments(1)//blog.danlepp.se/#post74

Brasseri Bobonne

KrogRapportPosted by dan lepp 21 Feb, 2009 17:59

Storgatan 12
brasseribobonne.se
Prisklass: medel/lyx, huvudrätter runt 300 kr.

Ett hårt stenkast från Östermalmstorg och mitt emot Svenskt Näringslivs borg ligger denna lilla krog med sina knappt 40 platser. Inredningen är sobert Östermalmskt med en färgskala i olika toner av beige, detaljer i guld och vissa antika inslag. Vita dukar, linneservetter, tunga bestick och stora vinglas ger en känsla av att befinna sig i en välbärgad släktings fina våning. Från matsalen ser man de två kockarna arbeta i det lilla och öppna köket. Stämningen är lugn, trygg och hemtrevlig.

Brasseri Bobonne lyckas verkligen med den svåra konsten att göra det enkla riktigt bra. Med tid, omsorg och kunnande guidas man genom det bästa den klassiska franska skolan har att erbjuda från första till sista stund. Servicen är lågmäld och prickfri, helt befriad från trendigt snack eller kompisattityd. Personalen gör vad de ska och låter maten tala sitt tydliga språk. Menyn presenteras på en handskriven griffeltavla som flyttas runt mellan borden allt eftersom gästerna droppar in. De tre till fem för-, huvud- och efterrätterna gör det enkelt för den velige.

Maten tar sin tid att få och kostar en bit över genomsnittet men det är den absolut värd. Råvarorna är av yppersta klass, tillagningen gjord med omsorg och uppläggen är sköna att skåda. Min förrätt av pilgrimsmussla på en tunn spegel av havskryddad gräddsås garnerad med lättkokt purjolök och en tunn skiva svart tryffel var rakt igenom strålande. Härliga dofter av vitlök tillsammans med milda smaker av havet bröts ömt av purjons avrundade rivighet. Superklassikern boeuf bourgignon fick stå som huvudrätt. Grytan hade kokat sina timmar, köttet smälte i munnen och alla de efterlängtade ingredienserna fanns att hitta. Det enda jag kunde anmärka på var den lite väl glansigt redda och konsistensen. ”Dagens tarte” var en aprikospaj i miniatyrformat som serverades med en kula glass. ”Bonnigt” enkelt men bra.

Det här är ett perfekt ställe för en kväll av njutning och avkoppling, som gjort för en middag för två. Brasseri Bobonne är en ny favorit som jag rekommenderar å det varmaste.



  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post69

Döden i grytan

KrogRapportPosted by dan lepp 03 Feb, 2009 22:55

Norrtullsgatan 61
www.dodenigrytan.se

Som tvåfaldig vinnare av Gulddrakens mellanklass (2004 och 2006) får man leva med en del förväntansfulla gäster och en ständig ström av matintresserade turister. Att år efter år ståta med titeln ”stans bästa italienare” kräver en hel del. Efter detta besök är jag beredd att lova att den titeln nu innehavs av någon annan. För även om kvällens mat inte går att klaga på nämnvärt så är det rakt igenom alla tallrikar tydligt att köket saknar gnista, att de inte längre har något att bevisa. Det är som om maten framför oss slokar, som om den inte är så glad och stolt som den säkert var för några år sedan på samma adress. Personalens beteende pekar mot samma sak. Vår servitris är snäll men allt för oinspirerad, slafsig och flamsig för att jobba på denna nivå. Vin på duken istället för i glaset skylls på trötthet och på slutet utav kvällen börjar hon att öppet inför oss prata illa om andra gäster. Hon vill vara ”tjenis” och jag vill bara vara i fred.

Lokalens höga takhöjd, fondväggen i murat tegel och den rustika inredningen i brandgula nyanser skall få oss att tänka på italiensk landsbygd. Jag tänkte mest på hur snabbt ”moderna” färger känns daterade. Är 2004 verkligen såå länge sen? Det stora rummets rymd är härlig men gör inget gott åt akustiken. Vid vårt bord är det riktigt svårt att höra vad den som sitter mitt emot säger samtidigt som skrikskratten från borden till vänster skär in i öronen. Varför har DN aldrig nämnt detta?
Kvällen höjdare var den kakaostinna Semifreddo Al Cioccolato Con Mandorle E Ciliege, hemrörd chokladglass med insprängda mandlar, bigaråer och ett stänk av likör. En rejält tilltagen portion som utan problem hade mättat tre vuxna personer. Till denna fick jag ett glas dessertvin från Valpolicella

I övrigt åt Dan denna kväll:

Crostini Misti Alla Toscana
, en crostinitallrik med fyra olika röror. Till detta rekommenderades husets Spumante som i min mun blev en alldeles för sur kombination.

Carpaccio Di Tonno
, en klassisk utbankad tonfiskfilé med de klassiska tillbehören.

Tagliata Di Manzo Su Rucola Con Pancetta Sfrigolata
, ett berg av grillad och skivad enkelbiff på en bädd av rucolasallad och överströdd med minst 200 gram hårdstekt sidfläsk. Till detta valde jag tillbehöret Broccoli All’Aglio E Peperoncino, aningens överkokta broccoliknippen stekt i olivolja, torkad chili och skivad vitlök. Drack till detta ett bärigt rött vin från Toscana med relativt kraftiga tanniner.

Det är underbart när italienska krogar vågar vara italienska och låter bli den förhatliga försvenskningen med sås, tallriksmodell och annat tjafs. Att rida på denna merit räcker dock inte om den berömda kärleken till hantverket och råvaran har slocknat.
Nu börjar jakten på tronföljaren. Var ligger ”stans bästa italienare” nu för tiden? Min favorit är fortfarande Döden i grytans systerkrog Den gamle och havet. Var ligger din?

  • Comments(1)//blog.danlepp.se/#post59

Operakällarens Bakficka

KrogRapportPosted by dan lepp 02 Feb, 2009 22:24


Åhh detta ställe gör mig aldrig besviken. Vi slank in efter en teaterföreställning i lördags och fick mot förmodan de fem stolar som vi sökte. Det blev till att sitta snällt på rad och mottaga den hårda men perfekt hövliga servicen från andra sidan bardisken. Den antika tabletten lades, besticken putsades och placerades ut, menyn kom och följdes av brödkorgen samt mottagandet av beställningen. Allt detta på ett något högtidligt och mycket värdigt sätt. Runt omkring oss satt en blandning av vad-får-det lov-att-vara-idag-herrn-stammisar och guideläsande turister som frågade efter det mest typiskt svenska. Fransmännen tog sill- och strömmingstallrik och amerikanerna valde Öjebytoast med kräftstjärtar. Själv föll jag denna kväll för en klassisk råbiff och ett glas spanskt mellanfylligt rödvin. Enkelt, vackert och precis vad jag väntade mig.
Den efterföljande ostbrickan bjöd dock på detta ställes första misstag under min livstid. Den lagrade Comtén och biten av hård getost var det inget fel på däremot rekommenderades jag till detta ett portvin som var gott i sig men som totalt körde över fatets innehåll. Det får bli sötvinskurs för Bakfickans kvällspersonal.
Hur som helst, allt är alltid förlåtet för detta klassiska matkryp-in är och förblir Stockholms bästa snabbmatställe.


Läs mer om Operkällarens Bakficka här.

  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post58

19 glas

KrogRapportPosted by dan lepp 05 Jan, 2009 01:21


Stora Nygatan 19
19glas.com

På morgonen kan man boka in sig på en mängd olika affärsfrukostar, mellan 12-19 serveras pizza från den egna vedugnen och under resten av kvällen kan man välja mellan a’la carte i baren eller en femrätters meny för 499 kr till bords. Denna meny byts varje dag och läggs ut på nätet några veckor innan så man kan välja vilken dag som passar en bäst. Detta spretiga upplägg gör det svårt att veta vad man skall vänta sig av ett besök. Är det en fin pizzeria, en finkrog eller är det en kvarterskrog med guldkant?

Ambitionen är att maten skall kännas väl- och hemlagad med noga utvalda råvaror och tillagad med kärlek. Lite svenskt, lite franskt och lite sydeuropeiskt i en blandning som känns igen från mången Stockholmskrog.

Sedan stället öppnade har det mottagit idel goda recensioner och det är inte utan vissa förväntningar som jag promenerar på en vinterkall Stora Nygatan. Jag tänker mig något elegant och tidlöst men möts av något helt annat. Den enorma konstgjorda gasolfacklan utanför dörren borde avskräcka vilken spontant passerande Gamla stan-turist som helst. Inredningen andas sent 90-tal med en märklig ”klubbig” bar helt i glas, flortunna smutsgråa tyger mellan borden., heldraperade stolar och cafékonst på väggarna. I taket hänger spot light-liknande lampor i rostfritt stål på korslagda lättmetallbalkar. Det känns som om det gått lite för fort med inredningen och det märks inte minst på detaljerna. För trots att 19 glas inte har haft öppet särskilt länge hänger redan tyg på snedden, flera krokar saknas på väggarna och kvar är bara hålen i väggen. Trappan ner till köket är klädd i stanniol och servisen är allt anat än klassisk. Då har jag inte gått in på toaletten som absolut är vinnaren i den nya kategorin; Stockholms fulaste krogtoa 2008. Tankarna gick direkt till McDonalds hitta-inte-venerna-blå mysbelysning fast nu på speed. Att det första som möter mig i baren är sprillans ny Nespressomaskin gör ingenting bättre. Finns det inga lagar mot att servera Nescafe och kalla det för espresso?

Trots denna tröga start är det mycket som glädjer oss under kvällen. Personalen är rakt igenom vänliga, kunniga och servicen sviker inte någon gång. Vinlistan är lång och alla viner går även att få som glas. Menyn kommer inte med ett bestämt vinpaket men personalen hjälper gärna till med att välja viner till varje rätt.
Aptitretaren Forellrom med Nils Oscars Malt Vodka lovar gott inför vad som koma skall. Maltens beska och alkoholens riv bryter fint mot de stora orangea kornens syrlighet. I glasen får vi husets champagne som även den fungerar bra i sammanhanget. Skaldjurspatén med örtagårdssås som sedan följer är lite svårare och får blandade omdömen kring bordet. Vissa tycker att den alltför leversmakande patén räddas av såsen. Andra tycker att den alltför feta och majonäsliknande såsen är helt onödig till en sådan fin bit skaldjursfärs. Rieslingen i glaset vet inte var den skall ta vägen mellan friskhet och fetma. En svårkombinerad anrättning. Helstekt älgytterfilé med kantareller är helt klart kökets paradnummer. Köttet är mört men jag ställer mig frågan om det verkligen skall vara kallt? Tillbehören är annars väldigt ”krogiga” med mycket fett och salt . Älgen simmar i för mycket sås och det tillhörande glaset med smörstinn potatispuré indränkt i tryffelolja är god i några tuggor men blir snabbt för mycket av det goda. Den röda bordeauxblenden från Toscana räddar mycket av upplevelsen med sina kraftiga tanniner. Den svenska mögelosten från Jämtland som sedan följer är god i sig men kombinationen med hjortron och honung är inte särskilt lyckad. Den följande Creme Brulen smakar däremot som den skall med ett perfekt krispigt täcke och en fin len kräm med smak av äkta vaniljstång. Varför kocken var tvungen att krysta fram ett tillbehör bestående av fruktsallad kokad i glögg förstår jag inte men det säger en del om stället och en hel del om mig. Någon kopp kaffe på maten blev det rakt inte denna kväll.

19 glas tjänar på ett besök utan förväntningar för det är kanske bara en fin pizzeria med guldkant?

Blog Image
Facklan...Blog Image
Tygerna och stolarna...

  • Comments(1)//blog.danlepp.se/#post46

Fyra middagar i Antibes

KrogRapportPosted by dan lepp 26 Nov, 2008 22:02


Trots det ordentliga forskningsarbetet innan avresan hittade vi inte dom riktiga guldkornen. Stans bästa krog (les vieux murs) var stängd för säsongen och det anrika hotellet Eden Roc likaså. Vi fick hålla tillgodo med det som fanns och blev gladast på fiskrestaurangen vid stationen där ostron, grillad vit fisk och blandad fritterad sea food inte gjorde oss besvikna. Den märkligt ihoppsatta och upprörande smaklösa tillbehörstallriken med grå blomkålsgratäng, gult ris och en grå grönsakssufflé kunde köket fått behålla. Detta gällde också efterrätten. Jag borde förstått bättre och beställt något klassiskt enkelt men tog istället in västvärldens just nu mest misshandlade bakverk, en fondant.
Det var ju så klart en torr muffins som kom in och ingenting annat.

Köket var i allmänhet en blandning av det gräddigt sydfranska och det lättare olivoljebaserade italienska. Dom klassiska pastorna fanns på alla menyer även om dom aldrig kunde låta bli att piffa till såsen men en skvätt grädde. Vi kunde efter ett tag konstatera att italienarna är dom stoltaste kockarna i sydeuropa. Dom skulle aldrig servera en bit grillad ankfilé tillsammans med ett berg av stekt potatis och brunsås. Fransmännen bjöd däremot gladeligen på grappa efter maten.

Nä, dom riktiga toppupplevelserna skedde till frukost, lunch och i den hyrda lägenheten. Att bo granne med ett äkta fransk bageri är ju så nära en dröm man kan komma. Att sen ta sig en perfekt frasig gallette med smältande chevre och en torr fransk cider när lunchhungern kommer krypande förlänger inte resan till himmelriket. Lägger man därtill ett besök på den underbara kött och grönsaksmarknaden nedanför Picassomuseet har man en perfekt dag i Antibes och kan se fram emot en plockmiddag med det bästa som dom lokala bönderna har att ge.

Såg till att släpa med mig en flaska bubbel till nyår och en flaska calvados från en liten men duktig producent. Något att se fram emot.


  • Comments(0)//blog.danlepp.se/#post31
Next »